Bank: Det duger inte, Tomasson

PRISTINA. Kliv högt, spela man-man-försvar, lita på att de egna kvalitéerna ska räcka.

Både Sverige och Kosovo gjorde det i fredags.

Vilka lärde sig mest av hur ont det gjorde?

Landning i Skopje, bilresa in över gränsen till Kosovo. Förbi agrara landskap med brända fält, två KFOR-jeepar på väg åt motsatt håll. 

I vägrenen fladdrar stora reklamtavlor förbi, och några av dem känner jag igen: Granit Xhaka, med örnvingar och en energidricka i handen. Sloganen Ku ka më mirë (”Vad kan vara bättre?”) förstås av alla – fortsättningen lyder se me qenë shqiptar (”…än att vara alban”).

Ku ka më mirë se me qenë shqiptar

I fredags spelade Granit sin 138:e landskamp för Schweiz, han fick gott om utrymme att driva igång spelet mot ett naivt och slarvigt Kosovo. Det stod 4–0 redan i paus.

Så kan det gå om ett lag inte hänger ihop, om tilltron till de individuella kvalitéerna är lite för stor, cynismen lite för liten.

Finns det sprickor i fasaden?

Samtidigt tappade Sverige två slutsekundspoäng i Ljubljana, efter att man fortsatte trumma på framåt matchen igenom utan att lyckas knacka ner den slovenska muren tillräckligt ofta.

Så kan det också gå.

Dagarna som följt efter läxan i Ljubljana har jag lyssnat noga för att höra om det finns några sprickor i fasaden i det här laget.

Är de fortfarande lika övertygade om att den enda vägen är framåt, fortsatt framåt?

Det verkar så. Emil Krafth pratade lite om behovet av att spela lite enklare när resultat ska bärgas, men mest verkar alla tycka att problemet är individuella misstag som leder till baklängesmål.

Det är ju både sant och självbedrägeri.

Tomasson har hamrat in tesen

Det är svårt att lura en fotbollspublik som vuxit upp med ett landslag som gjorde precis allt för att aldrig göra misstag. Där det var fullt möjligt att göra sig en tioårig, framgångsrik landslagskarriär, genom att mer än något annat vara en spelare som… ja, som inte gjorde misstag.

Problemet för Sveriges del i Ljubljana var inte att Hjalmar Ekdal och Isak Hien var passiva när en boll damp ner i slutminuten, eller att Gabriel Gudmundsson inte fullt ut hängde med i en löpduell.

Problemet är att den sortens situationer ens uppstår.

Tomasson har hamrat in tesen att han inte ville ha ett lag som passivt sjönk ihop i eget straffområde, att det var därför Sverige fortsatte hamra framåt, därför han inte bytte in en dammsugare som, låt säga, Jesper Karlström.

Det är väl det som kallas falsk dikotomi. Det är klart att det finns gråskalor och mellanting, ett läge mellan att hamra gasen i boten eller glida fram i krypfart.

Sverige åkte på en smäll i Ljubljana, jag hoppas att de lärt sig rätt saker av det. Nu möter de Kosovo, som ser ut som Kosovo brukar göra: individuellt intressant, kollektivt ostrukturerat.

Det är med laget som med staden Pristina: byggställningar överalt, skelett av murbruk och betong, stora löften men inget som ser helt färdigt ut.

Där finns möjligheterna, oron finns väl i att Sverige också ser ut som ett pågående projekt, låt vara med väldigt mycket större höjder i sitt spel. Vad kan vi kräva av den här kvällen?

Det duger inte, Tomasson

Tre poäng, förstås, det är liksom inte förhandlingsbart längre. Kosovo är ett lag som förtjänar respekt, särskilt när elljusen tänds på Fadil Vokrri-stadion och 16 000 supportrar trummar igång. Men allt annat än vinst i kväll skulle få hela Tomasson-doktrinen att gunga.

Jag tycker att han visade bra ledarskap som redan i går var tydlig med att Robin Olsen får en ny chans, för att döda den diskussionen i ett dygn i alla fall. Och jag antar att fler i truppen kommer att få speltid nu (Bergvall? Nanasi? Sema?).

Inför kvalserien gjorde förbundskaptenen stor sak av att Sverige minsann var det lag som haft flest avslut av alla i hela Nation League (25 per match), att Viktor Gyökeres skjutit fler skott mot mål än alla andra (17 avslut totalt). Sedan åkte de till Ljubljana och räknade in två skott på mål (båda gick in), noll avslut över huvud taget av Gyökeres.

Det duger ju inte.

Det duger inte ens att luta sig mot att Alexander Isak saknas, att det kommer att bli bättre med honom. I kväll behöver Anthony Elanga löpa lika mycket för Gyökeres som tvärtom, Ayari behöver fortsätta med sitt – men framför allt måste Sverige visa att de kan hantera de där perioderna när de inte längre orkar eller klarar att dominera matchbilden.

Jag ser framför mig att Sverige gör sina mål i kväll, att de pressar sig till tillräckligt många lägen för att borra hål i den kosovanska hemmakuttern.

Snart är det dags, snart rullar vi längs Bill Clinton-boulevarden mot elljusen. Det som händer här kommer också att avgöra hur vi ska se på det som hände i fredags.

Drar laget lärdom? Gör de saker tryggare, ytor tätare? I så fall är fyra poäng efter två bortamatcher ingen katastrof.

Men om Kosovo också får såga sig igenom pressen – om poängen inte kommer.

Det är, faktiskt, en tanke som knappt låter sig tänkas.