Alarming Issues in AIK’s Academy – James Vaughan Speaks Out

Fotbollens statusmiljö riskerar att skada barn – och skapa sämre fotbollsspelare.

Det häpnadsväckande larmet fick AIK att ställa om hela sin verksamhet.

I dag är allt bortstädat igen, menar en av de petade huvudpersonerna och slår larm om svensk fotbolls framtid.

James Vaughan är ute på en avancerad balansakt. Han vill å ena sidan inte göra sig omöjlig i en smal värld med få arbetstillfällen, men å andra sidan tycker han att han har något viktigt att berätta.

Något som för hans del olyckligt nog går emot svensk fotbolls traditioner, nya bolags framgångsrika affärsidéer och mäktiga idrottsledares status. Men som enligt honom hade kunnat lyfta svensk fotboll till världstoppen igen.

Så vem sjutton är han då?

Tja, han är precis hemkommen från Barcelona efter att ha föreläst för en av världens största klubbar. Den med FC som förnamn och planetens högst värderade samling spelare under 23 år.

Ämnet? Metodiken som han och hans kollegor försökte utveckla i AIK.

Berättar nu om fynden

Arbetet i klubben fick också tidigt stor medial uppmärksamhet i Sverige. ”Tio föreningar vill förändra ungdomsidrotten” stod det till exempel 2019 här i Sportbladet. ”Forskning ska lära barn i AIK att ta egna beslut” sedan, så sent som 2023, i Dagens Nyheter.

Men samtidigt som Vaughan nu föreläser för FC Barcelona är nyckelpersonerna borta från AIK, verksamheten i stora delar förändrad och de alarmerande rapporterna klubbens egen forskningssektion tog fram enligt James Vaughan antingen bortglömda eller nedtystade.

Själv fick han lämna under 2024 och har sedan dess avböjt alla intervjuförfrågningar.

Men nu berättar han om fynden i AIK, händelserna innan avskeden och om metodiken som väckt nyfikenhet hos allt från FC Barcelona och Liverpool FC till världsmästarlandslaget från Argentina.

Allt med den gnagande frågan: Var problemet inte att spelarna i AIK blev för dåliga, utan att de blev bra på fel sätt?

Barn grät regelbundet

Vi ses på James Vaughans nya hemmaplan, Enskede IP. Men det är samtidigt långt ifrån barndomens hem.

James Vaughan har sin bakgrund som landslagsman i futsal på Nya Zeeland, tränarutbildare i samma land och tog sin doktorsexamen i idrottsledarskap på universitetet i australiska Queensland. Allt innan han rekryterades till Sverige och AIK 2017, för att bland annat dokumentera verksamheten i en 18 månader lång studie.

Målet för Vaughan och hans kollegor i föreningens då nya forskargrupp var att bättre kunna beskriva miljön klubbens fotbollstalanger verkar i – och framför allt påverkas av.

Under Vaughans arbete som tränare i akademin, skolan, extraträningen samt på lovläger och som forskningskoordinator – men också som invånare i den stad och kultur klubben ligger inbäddad i – dokumenterade han vardagen.

I den efterföljande rapporten beskrev han sedan bland annat ett akademilag

akademilagEtt selekterat lag där årskullens snabbast utvecklade spelare samlats.

med tioåringar där tacklingarna flög till höger och vänster och barn grät regelbundet.

”Oftast är smärtan inte fysisk, utan det är misstag som framkallar flämtande snyftningar och spelare fejkar skador för att dölja de känslomässiga svängningarna.”

Vaughan frågade sig under studien var den här pressen kom ifrån, och hänvisades snabbt till föräldrarna. Vårdnadshavare som förväntade sig att laget alltid skulle vinna.

Försökte skada motståndare

Ett exempel hämtas från en chockartad förlust mot ett mindre statusfyllt lag. Hur tioåringarna grät öppet på planen i andra halvlek och en spelare fick bytas ut efter att han upprepade gånger attackerat och försökt skada motståndarlagets spelare. 

Vid slutsignalen låg spelarna sedan antingen på marken i tårar eller irrade runt sparkandes, skrikandes och svärandes. Lagkaptenen kastade i sin tur sin bindel i marken när han stormade av planen gråtandes. 

På tåget tillbaka från matchen var James Vaughan så skakad att han behövde ringa en vän.

”Det här är inte en hälsosam miljö för spelarna och tränarna”, konstaterade han. 

Han härrör beteendet till prestationsångest kopplat till ett fokus på personlig konkurrens, och såg hur akademispelarna även tog med sig beteendet in i andra mindre kravfyllda miljöer. 

Vid ett lovläger skällde akademispelarna på yngre barn och föll själva i gråt vid förluster. En sjuåring som inte spelade i akademin lämnade också planen i tårar efter att ha blivit utskälld av en elvaårig akademikamrat.

Vaughan såg en individuell kamp mellan barnen för att försvara positioner och status. Med följden att spelarna blev rädda för att göra misstag, vilket födde en fotboll som handlade om att minimera risken att förlora ansiktet. 

Lagen och spelarna lirade av rädsla sämre med flit. Rakare, mer förutsägbart och stelt utan kreativitet. 

Vaughan återger i studien ett förlopp från en turnering i Berlin för AIK:s tioåringslag. Hur spelarna fick mer och mer tunnelseende ju längre turneringen gick, och därmed ju sportsligt ”viktigare” matcherna blev. 

”Alla intentioner att utnyttja tid och utrymme, som betonats under många av träningspassen under min tid med det här akademilaget, gick upp i rök när bollen istället febrilt tjongades, eller kastades, framåt till stort jubel från föräldrarna.”

Allt samtidigt som matchen blev allt mer lik rugby, snarare än fotboll. 

I slutsatserna beskriver Vaughan ett behov av att flytta fokus från bollen till omgivningen och hur miljön hela tiden påverkar vad som händer med bollen. Men också hur vi kan styra utvecklingen genom vad vi värderar. 

Här varnas bland annat för att fokus på individuell tävling kan förstärka problem med ångest, depressioner och emotionella störningar men också begränsa spelarnas lärande och utveckling när det kommer till teknik och kreativitet. 

Besvärande, med tanke på det samhälle AIK verkar i.

Ja, det svenska alltså.

Förstärkt övervakning

Vaughan och hans kollegor beskriver i studien en samhällsutveckling – med bland annat sociala medier och vinstdrivande privata träningsaktörer – som intensifierat individuell tävling, hierarkier och yttre belöningar.

Inte sällan på bekostnad av inre motivation och psykologiskt välbefinnande. 

Och en digital utveckling där mätvärden (löpmeter, antal passningar men också följare på sociala medier) förstärker övervakningen av barnen, och där de efterföljande analyserna kan göra att lagkamrater och kollegor förvandlas till motståndare.

Med en ny modell för talangutveckling präglad av snabb selektion in i exklusiva träningsprogram som ofta leder till tidig specialisering och fortlöpande bortval. Där barn utvärderas, bedöms och kategoriseras som ”fotbollsspelare” i spädbarnsåldern och som ”elit” redan innan de fyllt fem år av vuxna som konstruerar en darwinistisk tävlingsmodell där de starkaste ska överleva. 

En professionaliserad och vuxenorienterad ungdomsidrott där barn behandlas som små vuxna och formas för att passa en professionell standard. Men där nästan var tredje barn och ungdom i 29 av världens främsta akademier ändå valdes bort i varje lag – varje år.

Bortval som även de har förknippats med ångest, rädsla och depression. Och en utbildningsmiljö som i värsta fall begränsar spelarnas lärande och utveckling.

Vaughans poäng är att utveckling inte är linjär – utan snarare precis tvärtom. Men fotbollens pedagogiska verksamhet många gånger ändå formad efter en uppfattning att världen är förutsägbar.

Så hur vänder vi allt det här? Hur skapar vi en bättre utvecklingsmiljö?

Anade att något var fel

Det var vad James Vaughan tillsammans med sina kollegor frågade sig när de med början kring 2017 blev ombedda att stöpa om AIK:s verksamhet.

Klubben hade redan innan tillsättandet av forskargruppen anat att något var fel och höjt åldern för intagningen till akademin, från 8 till 13 år. Efter att ledarna sedan studerat kontext, miljö och klubbkulturen justerades försiktigt allt från coachning till kommunikation, ledarroller, lagsammansättningar och kontraktsutformningar.

Ambitionen med delar av forskningen var att försöka förstå beteenden, inlärning och talangutveckling i mötet mellan en spelare och dennes miljö – och hur de formar varandra. 

Hur och vad du lär dig påverkas av din kultur, din klubb, dina lagkamrater, dina föräldrar och dina vänner. Bland annat. Men allt det här påverkas också av dig. 

Ger det status att göra mål ökar risken att du tar ett dåligt skottläge istället för en öppnande passning. 

Men hur stor status det ger att göra mål påverkas inte bara av dig utan även av dina lagkamrater, din tränare, din klubb, din idrottskultur och till och med din samhällskultur. 

För att hårdra det: Riksdagsvalet kan påverka vad barnen uppmuntras att göra på fotbollsplan och därigenom vilken typ av spelare vi utvecklar. Detta i en omgivning som också hela tiden omformas. Inte bara av vad politikerna på riksnivå sedan gör utan också av vad han som gör alla mål i laget säger.

Skäller ut hela frågan

Det är lätt att ledsna när perspektivet blir så här stort. Det är lättare att lyssna på, och läsa om, konkreta lokala lösningar (”Gör som Belgien!”).

Men om du orkar fundera är det insikter som väcker intressanta, konkreta och högaktuella frågor kring svensk elitfotbolls utveckling.

Vad beror det till exempel på att vi i dag står med ett landslag präglat av stjärnor med offensiv inriktning, men med tydlig avsaknad av försvarare med samma internationella status?

Beror det på att Pep Guardiola stöpte om det europeiska fotbollsidealet till en teknisk och passningsorienterad taktik? Eller på globaliseringen och teknikutveckling som gör att idéer sprids snabbare? Eller på konstgräsutvecklingen som möjliggjort en annan typ av fotboll? Eller på den upplevda planbristen som innebär att barn tränar på mindre ytor? Eller på sociala medier som belönar klipp på offensiva kvalitéer snarare än defensiv färdighet? Eller på att hela det svenska samhället rört sig bort från det gemensamma mot det individualistiska?

Eller på alltihop?

Ännu mer konkret: Beror Stockholmsklubben Brommapojkarnas plötsliga dominans i herrlandslaget i första hand på vad de förändrat – eller lika mycket på hur samhället förändrats?

Vaughan kommer i sin tur snart skälla ut hela den frågan.

Men först pekar han på den sociala status han och hans kollegor upplever präglar AIK:s ungdomsverksamhet. Något som formar vilken typ av spelare som väljs ut och vilka egenskaper de utvecklar.

Något de också jobbade aktivt med.

Vaughan ser en verksamhet där status är i centrum. Det är statusfyllt bara att vara i AIK – att bära klubbmärket – med följden att många slåss för att skydda den statusen. Alltså för att freda sin plats i klubben.

Något som gäller såväl A-lagsspelare som ungdomar i akademin och ledare på planer och kansliet.

– Då slutar det med att allt handlar om produkten du bedöms efter, och inte processen. Det handlar inte om att utvecklas utan om att sälja vad du redan gör för att säkerställa att du själv blir kvar. Vi förstod snabbt att vi behövde vrida ned volymen på den där statusen. Att inte göra något som uppmuntrar eller förstärker den statusen. 

11-åringar i talangshow

Ledarnas ambition var istället att ”vrida upp volymen” på samarbete. Men de hade samhället emot sig. 

Det här skulle nämligen ske i en ny ungdomsfotboll där statusen skenat. Vaughan beskriver Youtube-konton som gjorde egna dokumentärer om enskilda barnlag i Stockholmsfotbollen och andra som intervjuade sjuåringar för att profitera på deras upplevda potential och tillfälliga status. 

Mest extremt på senare år är kanske ändå en talangshow på en av Sveriges största arenor där elvaåringar tävlade i individuella utmaningar för att imponera på en jury bestående av bland annat representanter för Sveriges television och Svenska fotbollförbundet. 

Klipp med över 100 000 visningar. 

– Mitt i allt det här försökte vi utbilda alla i klubben och få dem att förstå att det är för tidigt med de här barnen. De måste lära sig älska spelet och spela fotboll för att de älskar det, inte för att det ger dem status eller kändisskap. Men en av killarna som jobbade i en chefsroll i klubben hade sin egen version av just en sådan hemsida…

”Samma giftiga miljö igen”

Vaughan beskriver hur svenska fotbollsklubbar i dag inte har några skäl att förstärka statusen inom barn- och ungdomsfotbollen. Den finns redan där så det räcker och blir över.

Ändå ser vi det överallt. Barnlag får nya epitet (”akademi”, ”ambitionslag” …), barn tidigt stämplar (”talang”), barnserier nya omnämnanden (”seedad serie”), cuper olika status (”inbjudningsturnering”), lag gemensamma klädkoder och nya träningskoncept (”akademicamper”, ”clinics” …) säljs in till höga priser.

– Och när AIK nu sänkte åldern för akademin igen hänvisar de till att ”akademin förlorat attraktionskraft”. Så nu slår de bara på samma trumma igen. Allt handlar om social status igen vilket kommer sluta med att de får samma giftiga utvecklingsmiljö som de hade för ett antal år sedan. 

Det Vaughan hänvisar till är klubbens beslut att i oktober 2024 sänka intagningsåldern till akademin från 13 till 10 år. Något som föregicks av en rad händelser internt han snart också ska redogöra för. 

Men vad menar du med giftig miljö?

– En miljö där du ser spelare som helt uppenbart är väldigt begåvade men där du försöker förstå varför de då sparkar, skriker och gråter framför dig. Med föräldrar som cirkulerar likt gamar vid sidan. Det här gällde åttaåringar och allt grundade sig i skräck.

– Det finns en skräckkultur i AIK, för de som arbetar där är framför allt oroade över att inte få vara kvar i klubben. Föräldrar, spelare, tränare, ledare… De är oerhört rädda, och det leder snabbt till ångest som får uttryck i aggression.

James Vaughans upplevelse från slutet av hans tid i AIK är att den här oroskulturen skapade en beslutgång uppifrån och ned i föreningen. Att personer högst upp då otåligt började identifiera vad A-laget hade för kortsiktiga behov, och sedan hoppades möta dem genom att forma spelarutbildningen efter det.

– Allt de gjorde var att trycka ner behoven från seniorfotbollen med tron på direkt orsak och verkan. ”Om vi gör så här så kommer det så småningom leda till det här…” Det gällde allt yngre spelargrupper med ett fokus som hela tiden låg på att vinna.

Han beskriver bland annat hur det i ett av omklädningsrummen där de yngre lagen bytte om stod skrivet ”Att vinna är allt” på väggen.

– Det gjordes tidigare men det fick stå kvar som en relik. Det var väldigt talande för kulturen.

En kultur som motsägelsefullt nog också påverkade utvärderingen av arbetet när AIK ville förändra densamma.

”Förlorade om och om igen”

James Vaughan pekar på ålderskullen födda 2009. Den första kullen som inte selekterades vid åtta års ålder och i stället fostrades genom klubbens barn- och ungdomsavdelning fram till akademiuttaget vid 13 års ålder.

Vaughans beskrivning är att även klubbens akademipersonal då såg kullen som exceptionellt lovande och därför bestämde sig för att välja ut ovanligt många spelare.

– Nästan alla hade kommit fram genom klubben och vi inom barn- och ungdomsavdelning såg det som en enorm framgång. För den stora frågan hade alltid varit hur hög kvalitén på spelarna skulle vara när vi inte längre valde vid åtta år. Vi argumenterade för att den skulle vara lika bra eller bättre, och dessutom bättre på fler sätt. Att potentialen skulle vara högre. Nu såg vi det här som något av ett bevis på det. 

Vaughans version är att problem sedan uppstod när akademitränaren omedelbart, enligt praxis, organiserade träningsmatcher mot stadens andra namnkunniga akademilag. Lag med spelare som drillats hårdare sedan åtta år och dessutom spelat elvamannafotboll i flera år.

Något AIK:s spelare inte hade gjort.

– Så de hade spelare som valts ut för sin tidiga fysiska mognad, som var större och starkare men dessutom hade perfekt repeterade spelmodeller. Så AIK förlorade så klart. Och de fortsatte förlora om och om igen.

– Vi i barn- och ungdom tänkte att det var självklart att de gjorde det. Ge dem sex månader att lära sig, eller sluta spela mot det motståndet. Men problemet var att förväntningarna inom akademin och inom den åldersgruppen med föräldrar och allt var så höga.

”Besatta av resultat”

Vaughan beskriver hur även AIK:s ledning snart började ställa frågor om varför 09-laget förlorade hela tiden. 

– Det är kulturen. Så oavsett om du gillar det eller inte så är de besatta av resultat och de är besatta av resultat för att de får dem själva att framstå som lyckade eller misslyckade. Och det påverkar deras chanser att vara kvar i klubben. 

James Vaughan understryker samtidigt att han har förståelse för att även de här ledarna verkar i en kontext som tvingar fram vissa ageranden. 

– Det är lättare för mig att säga det här, för det är inte jag som behöver stå i baren bredvid en kille från Firman Boys nästa vecka. Men det är en svaghet i klubben. En svaghet som beror på en rädsla för att andra bedömer dig. Och det finns ingen som vågar ställa sig upp och säga att ”det spelar ingen roll hur det går i de här matcherna, ni måste lita på processen”. Du är kanske en fantastisk supporter men du har inte en susning om spelarutveckling”. 

Vaughan beskriver också hur även han själv och andra personer inom barn- och ungdomssektionen behövde förankra sina förändringar hos representanter för supportergrupper. 

– Den personen förstod tack och lov vad vi försökte göra och gav oss mandat mot andra. Men när 09:orna kom fram blev det som att hela processen dömdes ut som misslyckad baserat på deras matchresultat. 

Under 2024 får James Vaughan beskedet att han inte längre får vara kvar i AIK. Hans version kan därför säkerligen avfärdas av många som en bitter mans konstruktion. 

Men när AIK i oktober samma år tar beslutet att återigen sänka sin akademiålder, nu till 10 år, kan Sportbladet avslöja detaljer som styrker Vaughans beskrivning av resultatkulturen inom klubbens utvecklingsavdelning.

”Slaget om Stockholm”

Bland annat interna rapporter från akademin, där en uppräkning av resultat och vinstprocent redan från 13 år regelbundet skickas ut.

Där finns också något AIK kallar ”Slaget om Stockholm” med resultatredovisning från alla möten på akademinivå med Brommapojkarna, Djurgården och Hammarby.

Men här sorteras dessutom spelarna in i olika kategorier i en intern rankning efter prestation och potential. Vissa hamnar i rutan ”gåta” eller ”dilemma”. Andra i ”truppspelare” eller ”högpresterande”.

Den typ av resultatorienterad och individualistisk kultur klubben i sin egen forskning tidigare varnade för skapar en sämre utvecklingsmiljö men dessutom riskerar att vara skadlig för barnens välmående. 

Undersökningar Vaughan upplever att klubben gjort vad de kan för att tysta ner. 

– Det verkar som att folk antingen inte känner till dem, eller att de inte vill kännas vid dem. Folk inom AIK ville i alla fall inte uppmärksamma det när vi var där. Allt de gjorde i sina officiella kanaler under min tid i klubben var en tweet från Fredrik Söderberg (klubbdirektör). 

Vad tror du det beror på?

– Jag tror inte att de riktigt trodde på det, och andra hade kanske en samvetskris. Och när det väl landade hos dem att det bästa inte var att selektera vid åtta år undrade många ”vad gör vi nu då?”. Det fanns ingen i AIK då, och generellt väldigt få i fotbollen i dag, som förstår vad vi gör med talangutveckling från åtta år till 19 år. 

”Trodde inte på det vi gjorde”

Vaughan beskriver en klubb – och en sport i Sverige – som hade och har sina fasta uppfattningar. Att receptet för framgång är att samla de bästa med de bästa i varje åldersgrupp och sedan bara se till att de får bra tränare. Att resten då ger sig självt.

– Och det handlar om att träna barnen som små vuxna. När akademiåldern höjdes i AIK är jag ändå inte säker på att det förändrade folks grundläggande uppfattningar.

Han understryker vikten av egen erfarenhet, men efterfrågar mer forskning för att hjälpa svenska fotbollsledare att tolka och förstå alla intryck.

– Annars blir det att du ser att spelarna är ledsna, omotiverade och att de gråter men då tänker du att det bara handlar om den spelaren. Så ”kasta ut honom och ta in någon annan!”. Du förstår inte att det handlar om den miljö du skapat. Med lite distans är det uppenbart att nyckelpersoner i AIK inte trodde på det vi gjorde.

Men kan någon verkligen åstadkomma en förändring i den värld du beskriver?

James Vaughan funderar. Sedan jämför han återigen verksamheten som ett volymvrede på en stereo. Att du inte kan ta bort något varken i låten på skivan eller i samhällskulturen, men att du kan välja vad som ska få höras mest ur högtalarna.

Det går inte att förbjuda ledare från att räkna resultat i fotbollsmatcher, men det går kanske att överrösta dem.

– Så utan att du aktivt behöver prata om att vi inte bryr oss om att vinna så kan du istället förstärka andra aspekter som leder dig längs en annan väg. 

”Folk är för rädda”

Vaughan säger att AIK:s ledning hade kunnat välja att höja volymen på det förändringsarbete som skedde i klubben, och genom det ge mandat till ledarna som fanns där. 

– Vi hade fantastiska tränare, som Martin Falk (i dag i IFK Norrköpings herrlag), Gustav Högmo Utstöl (akademichef i Västerås SK) och Alfred Johansson (tränare för norska Rosenborg). Vi hade så många fantastiska människor som kom fram genom klubben vars röster du hade kunnat välja att förstärka. Du kan göra det, men folk är för rädda. Och vem vet vem som drar i trådarna i bakgrunden?

Vad hände under dina sista år i klubben?

– Vi hade fått mer och mer inflytande och högre och högre upp i ålderskullarna. Vi hade visat vad vi kunde göra med barn 8–12 år, och nu hade vi tränare i 13–15-årsgrupperna som kommit fram genom barn- och ungdom och förstod hur vi ville arbeta. Så vad var nästa logiska steg? Ja det var ju 17- och 19-åringarna. Men då stöter du på agenterna och de riktiga gamla rävarna i klubben som har direkta intressen i A-laget, affärerna och pengar.

– Fram tills dess hade vi varit det här ändå trygga experimentet i 8-12 år, eftersom de helt enkelt inte brydde sig om de grupperna. Där ville de bara att det skulle framstå som att de gjorde rätt saker. 

James Vaughans beskriver hur nyckelpersoner försvann och nya under 2022 anställdes mellan gruppen i barn- och ungdomssektionen och den sportsliga ledningen. Personer Vaughan upplever lärts upp inom den svenska fotbollen och på många sätt var fast i dess kultur och tradition. 

– Det var personer som, inget ont om dem i övrigt, helt enkelt inte förstod. De var inte insatta i vad vi gjort och hade inte kunskapen för att förstå vad vi ville göra. Då förändrades klubbens riktning och vi puttades tillbaka. Det var som att dunka huvudet i en tegelvägg.

James Vaughans fullständiga övertygelse är att hans och kollegornas arbete i AIK var en succé. Att gruppen bevisade att det fungerade i ålderskull efter ålderskull tills till och med damernas tränare knackade honom på axeln och frågade om de kunde få veta mer. 

– Då kände jag att nu kan vi äntligen göra det komplett. Nu kan vi rikta in hela klubben efter det från åtta år upp till seniorerna, och få den stora tävlingsmässiga fördelen som kommer med det. Om du gör något vid tolv år, och sedan något helt annat så är det förgäves.

Han tar en paus. Som en ljudlös suck.

– Men då fick hela damernas ledarteam sparken. De kastade ut allihop.

James Vaughans slutsats är att filosofin och metodiken som arbetades fram inom AIK till sist fungerade för bra. Så bra att det började hota mäktiga personers världsbild, personer som var rädda om sin status och sin anställning.

Det finns säkerligen en helt annan uppfattning om det här från annat håll. Det här är James Vaughans. 

”Jag ville bevisa”

Efter avskedet från AIK har Vaughan nu tagit sina idéer vidare till Enskede IK:s damer, och efter 16 förlustfria matcher varav nio raka avslutande segrar som huvudtränare i division 1 till herrarna i division 2.

Där placerar sig laget i skrivande stund i mittenskiktet.

– Jag ville bevisa att filosofin fungerar även för seniorer och nu har jag gjort det. Nu har jag bevis för att det här fungerar från åtta år till seniorer. Att du kan få högpresterande och starkt koordinerade lag men inom det också ha utrymme för spelare att vara kreativa. Och att du genom att träna dem på det här sättet utvecklar allt det här samtidigt. Du gör lag- och individuell träning samtidigt.

– Det är också vad vår forskning förespråkar, till skillnad mot mycket av västerländsk forskning där du bryter ner utveckling i massor av små pusselbitar och ser på hur saker och ting utvecklas var för sig – men utan att egentligen resonera kring hur allt sedan ska passa ihop. Och det är likadant inom fotbollsträningen. Du har ett pass taktik, ett pass styrka och ett pass uppspel. Men du borde träna allt samtidigt i samspel.

Filosofin handlar om att träna på att spela match, och inom det öva teknik, passning och skott. Inte att bryta ut skottövningen för att sedan hoppas att det du gör också är applicerbart i en matchsituation.

Att hela tiden träna färdigheten i kontexten. Ska du utveckla ditt matchskott ska du skjuta som om det var match.

– Sedan kan du skala upp och ner det från en mot en till elva mot elva.

Det är en fullständigt logisk men samtidigt hårt slående tanke. För hur många gånger har fotbollsspelare inte nött sina skott på mötande boll genom den där klassiska tillbakapassningen från en tränare eller lagkamrat? Men hur många gånger har du sett en sådan situation uppstå under en match?

”Vad värderar de?”

Vaughan återvänder till sin volymmätare. Han beskriver hur han under ett pass också kan vrida upp ”teknikmätaren” när han vill utveckla just det extra mycket. 

– Men jag gör inte bara det, för spelarna utvecklar fortfarande sitt passningsspel och det finns fortfarande ett fysiskt moment. Det finns fortfarande känslor, fortfarande socialt samspel och allt är igång – men du trycker bara på något lite extra. 

James Vaughan berättar vidare att du som tränare inom de här övningarna också kan presentera en potentiell lösning på ett problem. Men att det hela tiden ska vara möjligt för spelarna att hitta andra.

– Det handlar om att du utvecklar spelarnas fokus. Vad fokuserar de på under matchen? Och vad värderar de?

– Vi har ingen matchmodell med grundprinciper och underprinciper. Vi har ett spelsätt där vi vill skapa möjligheter att spela runt, genom eller över våra motståndare men där allt ser annorlunda ut beroende på var vi är på planen.

Just ”runt, genom eller över” är nyckelorden.

Utmanar alla tv-experter

Vaughan tar upp sin dator och visar en rad exempel. Vissa är hämtade från FC Barcelona, och Andrés Iniesta. Andra från AIK fotboll och till namnen helt okända ungdomar. 

Den tydligaste gäller perspektiv. Hur taktiktavlor och tv-analyser – som inte sällan sedan också används vid videogenomgångar i såväl senior- som ungdomslag – alltid utgår från ett fågelperspektiv.

Men att fotboll spelas ur spelarens. 

Du förstår att du utmanar alla tv-experter i hela världen nu va?

– Ja, absolut. Men poängen är att det här perspektivet kan vara underhållande för en tv-tittare, men det är inte gynnsamt i spelarutveckling. Vi måste fråga oss om vi utbildar nästa generations spelare, eller tv-experter.

Vaughan bläddrar till nästa sekvens.

Den är istället filmad från spelarens perspektiv. Därifrån framgår hur snabbt det går, hur begränsad sikten är och hur fullständigt omöjligt det som spelare är att försöka konstruera taktiska figurer som bara framträder från luftperspektivet.

Vaughan beskriver hur filosofin i AIK handlade om att se fotboll från spelarens perspektiv för att hjälpa dem hantera alla intryck i spelsituationerna. En komplicerad ambition med tanke på informationsflödet spelarna badar i, där bollen, lagkamraten och motståndarna ständigt är i oregelbunden rörelse.

Men med en enkel lösning i ”runt, genom eller över”.

Lurar gång på gång

Han visar på sin dator hur FC Barcelonas tidigare spelfördelare Andrés Iniesta vrider upp kroppen åt ett håll och får hela motståndarförsvaret att välja en riktning, för att sedan vrida passningen åt ett annat håll. Hur han fintar runt med kroppen men spelar genom.

Och hur ett ungdomslag med AIK-tröjor som möter FC Barcelona i ungdomsturneringen Lennart Johansson Trophy gör liknande låtsatsintentioner i spelsekvens efter spelsekvens under ett flera minuter långt klipp.

De vrider upp kroppen för att spela runt, men väljer igenom. De låtsas gå för spelet igenom, men lyfter den över. Allt koordinerat för att hela tiden erbjuda de olika alternativen.

Gång på gång lurar de tillsammans motståndarna att öppna nya möjligheter. För att i varje enskilt tillfälle efter det sedan besluta vad som är bäst lösning.

De styr inte bara sin egen aktion. De styr hela planen. De styr sina motståndare.

– Nyckeln är att bollen inte behöver flyttas för att få motspelarna att röra på sig. Att visa en intention är tillräckligt för att skapa en kedjeeffekt som påverkar allt som pågår samtidigt på planen.

Det är fängslande att se hur Barcelonas presspel faller samman på grund av en spelad intention från AIK. Hur de svenska ungdomarna äter sig uppåt i planen genom sekvens efter sekvens med sin tillsynes barnsligt enkla filosofi.

Allt är som ett slugt bedrägeri, som om båda lagen plötsligt har samma tränare och är överens om vad de ska göra. Trots att bara ett av lagen kommer vinna något på det.

– Det är busenkelt, och allt handlar om hur människor rör sig och integrerar med sin omgivning. Det är helt grundläggande. Så du bygger allt därifrån och tar bort allt som inte är relaterat till det. Men det här utmanar så mycket. Det utmanar så mycket i vad tränare gör och har gjort.

”Elegant enkelhet”

Uppenbart är att filosofin till exempel är långt ifrån traditionellt tränartänk med statistik, löpmeter, taktiktavlor och magneter. Eller moderna övningsappar och individuella drillare med koner och visslor.

Med följden att det utmanar tränarens i dag ofta självklart centrala roll i spelarnas utveckling. Något som i sin tur hotar status och i många fall också ekonomiska intressen.

James Vaughan beskriver istället en filosofi präglad av samarbete och en beslutsgång som går nedifrån och upp. Det är spelarna, och inte tränaren, som gör valen – eftersom det bara är spelarna som har tillgång till perspektivet, kontexten och miljön.

– Det finns en elegant enkelhet men många har svårt att förstå det. Det tror jag beror på att du måste se på såväl fotboll som hela världen på ett fundamentalt annorlunda sätt.

För att lyckas utveckla spelarna inom filosofin krävs också tålamod. Men dessutom strukturer som tillåter spelare att gå in och ut ur akademikoncept och en ungdomsfotboll med deltagare och föräldrar som är lugna med att en spelares utveckling inte är spikrak utan vågformad.

Något som förutsätter en klubb med en flexibel lagstruktur som inte prioriterar segrar framför utveckling och en värld där det viktigaste inte är att vara bäst individuellt i ditt lag, eller där din identitet krossas om du plötsligt tvingas kämpa för din plats på planen.

– Spelarna skulle istället tjäna på att utvecklas i olika typer av miljöer med olika speltid, ansvar, sociala roller och helt enkelt av att ha fler vänner. Men inget av det här hjälper spelarnas eller ledarnas status.

Det gör däremot en akademiplats.

– Men relationerna där kan vara direkt fientliga, det är starkast äter. För vissa är det okej, de kan hantera det, men att ha en flexibel miljö där spelare kan flyttas upp och ner är avgörande för deras långsiktiga utveckling.

”Det är fel fråga”

Men varför kommer 5 av 25 spelare i a-landslaget för herrar från Brommapojkarna? Och borde inte AIK göra likadant då med statusfyllda akademilag och tidig selektering?

– Med all respekt, det är fel fråga. Frågan vi borde ställa oss är varför det svenska landslaget inte är lika bra som det portugisiska. I det systemet vi har, där den starkaste överlever, kommer du alltid få fram de starkaste spelarna som överlever systemet längst upp. Men det betyder inte att de nått sin fulla potential. Och resten då? Spelare som förlorats i processen, som kunde blivit lika bra eller bättre men inte överlevde den fientliga miljön.

James Vaughan beskriver hur svenska spelare i dag först måste överleva ett ”mognadslotteri” för att ens få chansen att bli bra.

– Du måste vara sent utvecklad för att fram till selektionen utveckla det spelsinne och den teknik som senare kommer krävas. Men sedan behöver du tajma din fysiska utveckling så att du passar den sociala konstruktion och de förväntningar vi skapat för att bli utvald.

Vaughans poänger går långt bortom selektion. Men nu är vi ändå vid det ständigt återkommande ämnet.

– Innan jag kom hit till Sverige hade jag ingen erfarenhet av selektering alls. Jag hade knappt tänkt på det. Så jag var också ganska öppen för vad som kunde vara bäst. Men sedan gjorde vi vår forskning och ja… 

Han tar en paus, liksom för att zooma ut igen.

– Hela mitt intresse handlar om hur vi utvecklar kreativitet inom fotbollen. Hur ser miljöerna ut? Hur ser coachningen ut? Vilket stöd krävs kring spelaren? Hur ser den bredare kulturen ut som är gynnsam för kreativ utveckling? Tidig selektion är helt enkelt inte gynnsamt. Den är inte det.

Han upprepar:

– Jag tycker svensk fotboll borde fråga sig varför den inte är som den portugisiska. Varför är vi inte där?

Vaughan beskriver två länder med jämförbar befolkningsstorlek men helt skild lycka i fotbollsutveckling. Att det finns skillnader i resurser och klimat, men att hans övertygelse är att den avgörande ligger i fotbollskompetensen.

– Det är inte logiskt att inte fler bra unga spelare kommer fram i Sverige i dag, vi kom trea i VM 1994 och Danmark vann EM 92. Det finns ingen logisk förklaring till varför svensk fotboll inte ligger närmare den portugisiska nu. Annat än fotbollskulturen och att det vi gör just nu inte är bra nog. Okej, det funkar för de allra bästa. Men vad gör du för resten? Du hade kunnat sälja många fler spelare om du hade en utvecklingsmiljö som inte bara handlar om att den starkaste överlever.

Vaughan pekar på en litteraturstudie som adresserar just det här. Att Skandinaviska studier om teknikutveckling inom fotbollen fokuserar på det motoriska med en linjär syn på utveckling (något författarna menar blivit mer och mer ifrågasatt i forskarvärlden i stort). Detta samtidigt som motsvarande undersökningar från länder som Spanien och Portugal tar större hänsyn till miljön.

En syn på fotboll forskarna bakom den litteraturstudien också menar ofrånkomligen påverkar hur tränarna lär ut teknik till sina spelare i respektive länder.

James Vaughan upplever också att många svenska tränare är fast i gamla tankesätt och övertygelser. ”Sanningar” som inte rimmar med ny kunskap som publiceras kring fotbollen, och därmed håller vår fotbollsutveckling tillbaka.

– I Barcelona förstår de A, B och C och då blir det jättenyfikna när vi kommer och pratar om D, E och F. Men i Sverige känns det som att vi pratar om D, E och F men ingen har A, B och C att utgå ifrån och då kommer vi aldrig vidare. Det är ofta bara på gräsrotsnivå eller med unga och öppensinnade tränare jag upplever att det fungerar. Tränarutbildningen har sedan format en annan tradition…

”Finns inte i Sverige”

James Vaughan är nu ute och balanserar igen. Men han upplever att svensk fotboll riskerar att premiera ”politiskt slipade fotbollsmänniskor” som håller tillbaka utvecklingen och lever vidare på sin formade status.

Men lika orolig är han för att svensk idrottsforskning inte heller är tillräckligt öppen för nya idéer.

– Coachning som akademisk disciplin finns inte i Sverige, men den måste också relateras till den riktiga världen. Jag tror det är värdet FC Barcelona ser. ”Det här är kunskap utifrån bra forskning, men det går också att använda rent praktiskt”. Jag upplever att Sverige har problem med den kopplingen, både inom akademin och fotbollen.

– Men anledningen till att FC Barcelona är intresserade av det vi gjort beror på att de förstår att det här är en ledarfilosofi som tar hänsyn till kulturen. Och som du, om du förstår din kultur tillräckligt bra, kan använda var du än befinner dig i världen. För vad vi gjorde under vår tid i AIK var att inse att fotbollen är komplex, men att det finns en elegant enkelhet inom den.

Har lagts ner

Vaughan understryker sin lika stora besvikelse mot den akademiska världen, som fotbollen i Sverige. Att arbetet som gjordes inom AIK har blivit förbisett.

Oavsett vad man väljer att tro på är några saker i alla fall uppenbara: James Vaughan och hans gamla kollegor är inte längre kvar i AIK fotboll och klubbens interna forskningsavdelning är nedlagd. 

I stället tränar de lag på elitnivå, har rekryterats till en skräddarsydd forskarroll på ett av världens främsta universitet eller – som i James Vaughans fall – jagats från andra sidan jorden till Waikato University på Nya Zeeland.

De tränar elitlag eller publicerar forskning och föreläser för några av Europas främsta fotbollsklubbar och förbund. Deras arbete har också påverkat hur jättar som Liverpool och Valencia arbetar.

Varför blev de inte kvar i AIK? Varför upplever James Vaughan att deras arbete där är nedtystat eller bortglömt?

Bara dagar efter intervjun på Enskede IP skriver New York Times om hur den metodik James Vaughan och hans kollegor försökte implementera i AIK nu flera år senare är på väg att förvandlas till ”normen inom professionell idrott”. Att de två senaste NBA-mästarna i basket (Oklahoma City Thunder samt Boston Celtics) och regerande World series-segraren i baseball (Los Angeles Dodgers) hängt på fotbollsjättar som Liverpool och FC Barcelona och nu också använder den.

Har vi svenskar missat något?