NIVA: Ett landslag värt att tro på åker hit och vinner

LJUBLJANA. Vi vet inte riktigt vilka vi är längre, vi är inte säkra på var baslinjen ligger eller vad vi kan ta för givet.

En sak ska vi däremot ha väldigt klart för oss in i kvällen, in i kvalet.

Ett landslag värt att tro på åker till Slovenien och vinner.

Under de tidiga timmarna på matchdagens morgon är dimman här i Ljubljana så tät att den går hugga med yxa. Väder att tappa bort sig i, väder för rökridåer.

Det första som hände när landslaget landade här igår kväll var att Jon Dahl Tomasson satte sig på ett podium på Stožice-stadion och med eftertryck hamrade fast att Slovenien minsann var favoriter i den här matchen.

De var både ”excellent” och ”exceptional”. De hade minsann spelat EM senast, och utgick från en försvarsstruktur så stark att det tydligen var berättigat att prata om ”The Slovenian Wall”.

”excellent””exceptional”

Tja, nja, nä.

Jag vet nu inte det.

Dags att visa vilka de är

Det kan väl vara på sin plats med ett visst mått av svensk ödmjukhet efter fyra mästerskapsfria år – och det är givetvis ofta en stor skillnad på det som sägs externt respektive internt – men för det här laget har det nu blivit dags att slå sig ut ur dimman och visa vilka de verkligen är.

Slovenien är en tapper liten fotbollsnation, som gör det de kan med sina drygt två miljoner invånare. Landslaget är väl strukturerat, med riktiga spetsspelare längst fram och längst bak – men oavsett vad Jon Dahl Tomasson försöker slå i oss så är de sannerligen inget exceptionellt lag.

Ett landslag värt att tro på åker så klart hit och vinner.

Våra spelare är rätt och slätt bättre. Vår historia är av en annan dignitet, våra ambitioner framåt är större – och trots våra magra år har vi en klart bättre placering på världsrankningen i detta nu.

Och ändå finns den där gnagande, molande osäkerheten.

It’s not them, it’s us.

It’s not them, it’s us.

En unik förändringstakt

Det här är varken den största matchen eller den svåraste matchen vårt herrlandslag har spelat – det är inte där måttstocken ska läggas – men under mitt fotbollsliv vete hundan om vi någonsin gått in i en såhär betydelsefull kväll med såhär stor ovisshet.

Förändringstakten under Jon Dahl Tomasson har varit historiskt hög, den har varit unik.

Senast vi spelade om VM föll vi på det sista hindret i polska Chorzów. Drygt tre år har gått sedan dess, men inte en enda utespelare från den elvan kommer att starta matchen i Ljubljana.

22 månader har gått sedan vi definitivt stängde Janne Andersson-eran en deppig novembersöndag på nationalarenan. Viktor Gyökeres är den enda utespelaren som startar ikväll också.

Omtaget är totalt. Nya spelare, nytt spelsätt, nytt landslag.

Vi vet inte var vi är, men vi vet vart vi har tänkt att ta oss. Vi ska västerut, mot ett Trump-VM. Vi ska uppåt, ta höjd för att ta plats bland de största.

Det var ju vår haltande hypeman Dejan Kulusevski som först hissade upp målsättningsribban ifjol – förkunnade att Sverige skulle bli ett av de bästa landslagen i världen – och där och då var det många som gjorde sig lustiga över ambitionsnivån.

Vi borde verkligen inte skratta.

Begåvningen och potentialen i den här generationen är så spännande att vi inte bara har rätt att drömma stort, utan att vi snarare har skyldighet att göra det.

Det vore en travesti

Tiderna förändras och måttet är sannerligen inte exakt, men när vi tog VM-brons 1994 hade vi 7 spelare från topp-5-ligor i truppen. Idag har vi 13 såna spelare, och kompletterar med bänkspelare från klubbar som Benfica och Celtic.

48 lag ska spela VM nästa år. Ifall inte det här laget tar plats bland dem vore det en travesti, ett praktfiasko.

Dimman över Ljubljana skingrades under förmiddagstimmarna, så att det gick att se omgivningarna för vad de faktiskt är. Staden är inte speciellt stor, bergen runtomkring inte vidare imposanta.

Här ska vi ta ett första steg på vägen, ta oss över ett första hinder. Så särskilt högt är det faktiskt inte.